Klimathotet vs. asteroidnedslag

I Aftonbladets nätupplaga idag läste jag idag om hotet från rymden i form av asteroider. Särskilt stort avseende fäste man vid asteroider av sådan kaliber att ett nedslag på jorden skulle ödelägga om inte hela vår civilisation så åtminstone stora delar av den. Av lätt insedda skäl är sådana asteroider av särskilt stort intresse och astronomerna tror sig ha koll just dessa. Den som just nu och närmast i tiden är det största hotet är 270 meter stor och om det vill sig riktigt illa slår den ner på jorden den 13 april 2036. Ett nedslag skulle ske med en sådan oerhörd kraft att det skulle motsvara 65 000 Hiroshimabomber.

Risken för att det sker har varierat med tiden och då jag läste om detta för ett par år sedan skulle risken vara i storleksordningen en på tusen (om jag inte minns fel!). Nu har nya beräkningar gjorts och sannolikheten har reviderats ner till 1 på 233 000 och troligen kommer sannolikheten att minska ytterligare vartefter som asteroidens bana kan fastställas mer exakt.

Risken för en nedslag är tydligen inte så stor men med tanke på vilka konsekvenser det skulle få för jorden och inte minst för mänskligheten ägnar man en hel del tankeverksamhet åt hur man ska kunna eliminera den lilla risken helt. Sprängning är ett alternativ, men som istället riskerar att det blir två bumlingar istället för en. Att på annat sätt få asteroiden att ändra bara med hjälp av att en motor monteras på den är realistiska åtgärder som man funderar på.

Med tanke på vilken möda som läggs ner på att eliminera ett tämligen litet hot kommer jag inte osökt att tänka på klimathotet. Det tvistas en del om huruvida människans koldioxidutsläpp är ett hot eller inte och det råder delade meningar om detta. Bland klimatforskarna är 19 av 20 tämligen säkra på att den höjning av jordens medeltemperatur man noterat på senare år är ett resultat av ökad halt av koldioxid i atmosfären. Dessvärre är medias rapportering skev eftersom de så kallade klimatskeptikerna får minst lika stor plats i debatten som de som tar hotet på allvar.

Jag tänkte inte göra någon utvikning om var jag själv står i frågan utan istället belysa hur klimathotet står sig mot rymdhotet. Antag att risken att vi står inför ett verkligt hot är så stor som 10 procent, vilket enligt experterna är en grov underskattning. Om vi gör ett tankeexperiment och minskar risken för att vi verkligen står inför ett klimathot till 1 procent, dvs. en på hundra. Med tanke på vilka konsekvenser ett förändrat klimat skulle få i långa loppet så är detta ett hot vi bör ta på största allvar, även om hotet är så litet som en procent. Konsekvenserna skulle under ett par århundraden sett kunna bli lika omfattande som ett plötsligt asteroidnedslag, men istället för plötslig massdöd skulle det bli en utdragen historia med värme, sjukdomar, krig då människor på flykt söker sig till nya markområden, vatten och matbrist, översvämningar, naturkatastrofer, ny istid samt smältande poler och glaciärer.

Oavsett hur stor eller liten risken är just nu för att vi verkligen står inför ett klimathot så är det häpnadsväckande, med tanke på de ödesdigra konsekvenserna, att så lite görs för att minska risken. Om så risken att vi står inför det ovan beskrivna scenario med massdöd och ödeläggelse bara är en på hundra så är det ingenting vi kan blunda för och bortse från. Om risken att meteoriten som hotar oss år 2036 hade varit så stor som en procent hade antagligen panik utbrutet och för att inte tala om hur vi skulle reagerat om risken hade varit tio procent.

Det som är riktigt beklämmande är att vi ser annorlunda på hot som ligger inom vår livstid. Klimathotets konsekvenser är ingenting som kommer att drabba oss eller antagligen inte heller våra barn eller barnbarn. Istället ligger scenariot ovan ett par hundra år framåt i tiden men är icke desto mindre ett hot mot hela mänskligheten.

Vad som är ännu mer beklämmande är att få människor är beredda att göra avkall på den bekvämlighet de lever under för att mänskligheten ett par hundra år fram i tiden ska slippa de konsekvenser vår livsstil för med sig. Få är beredda att köra mindre bil, dra ner på sin konsumtion eller ens låta bli att duscha varje dag. Bara för att nämna några faktorer som bidrar till koldioxidutsläpp. Skulle vi se annorlunda på saken om klimathotets konsekvenser hotade oss under vår livstid, säg inom ett tiotal år? På den frågan råder det som helst inga tvivel, om så risken vore så liten som en procent.

Sannolikt är risken för att vi verkligen står inför ett klimathot betydligt större än så men ändå är vi tydligen inte beredda att ändra på nämnda livsstilsfaktorer.

Oavsett om vi står inför ett klimathot eller inte så kan vi vara helt säkra på att vi kommer att göra det i framtiden. Det är ställt bortom allt rimligt tvivel att vår livsstil bidrar till mycket stora utsläpp av växthusgaser och att dessa ökar i atmosfären. Förr eller senare kommer vi att märka av det och för att mänsklighetens fortbestånd på jorden bör vi göra någon åt saken nu, innan det är för sent. Att köra bil i mindre omfattning, konsumera mindre samt avstå varannan dusch borde inte vara någon stor uppoffring.

Religionsfriheten ger rätt till stort skadestånd

Igår fastnade jag vid ett inslag på Aktuellt om en 28-årig man som hade tillmätts ett skadestånd på 60 000 kronor med anledning av att han, enligt rätten, blivit diskriminerad med hänvisning till sin rätt att utöva sin tro.

I detta fall hade skulle han utövat sin religion genom att helt enkelt låta bli att skaka hand med en kvinnlig företagsrepresentant vid den arbetsplats han sökt praktikplats vid. De män som mannen träffat vid tillfället hade han utan vidare tagit i hand men kvinnan hade han istället hälsat på ”på traditionellt muslimskt vis” genom att lägga handen på sitt bröst. Dessutom ska mannen ha förklarat detta genom att hans religion förbjöd honom att vidröra kvinnor utanför familjen. Kvinnan hade känt sig oerhört kränkt av detta.

I korthet hade följande hänt. Mannen hade inte fått den praktikplats han sökte. Enligt arbetsgivaren saknade han den kompetens som krävdes för de sysslor han skulle utföra. På omvägar hade dock arbetsförmedlingen fått höra att det var vägrandet att ta kvinnan i hand som låg till grund för att han nekades praktikplatsen och detta skulle ha lett till indragen ekonomisk ersättning. (en artikel om fallet finns här)

Företaget hävdar bestämt att mannen inte skulle fått sin praktikplats, även om han skakat hand såsom svensk sed påbjuder. Uppgifterna går dock isär om vad som verkligen hände. Enligt Arbetsförmedlingen har det inte behandlat den muslimske mannen annorlunda än någon annan. Det bästa sättet är, enligt dem, är att behandla alla lika.

Kontentan blev att Arbetsförmedlingen dömdes att utöver betala rättegångskostnaderna även betala mannen ett skadestånd på 60 000 kronor. Allt detta med hänvisning till vår grundlag om religionsfrihet.

Vi har tidigare sett hur pastor Åke Green friats i domstol för att i en predikan sagt att ”homosexuella är en cancersvulst på hela samhällskroppen” (ofullständigt citat, läs resten här). Detta uttalande gjorde att han åtalades för hets mot folkgrupp men friades sedan då han bl.a. hänvisat till Första Moseboks rader om att endast heterosexuell kärlek är naturligt (se samma länk som ovan)

Frågan som väcks är vad religionsfriheten ger individen rätt att göra. Vad räknas som religionsutövande? Vilka religioner omfattas? Mig veterligen har bara kristendomen och Islam varit föremål för rättsliga prövningar då religionsutövande kränkt andra människor. Men om vi ska ha en religionsfrihet som tillåter sådan så ska den ju omfatta alla religioner och de sedvänjor som står inskrivna i deras respektive religiösa skrifter.

När det gäller min personliga åsikt, som jag naturligtvis inte kan låta bli att framföra, så borde den muslimske mannen om han hade för avsikt att låta bli att ta kvinnan i hand även låtit bli detta när det gällde männen han träffade på företaget ifråga. Så var tydligen inte fallet. Kvinnan var den enda som han valde att inte ta i hand. Dessutom hade han, enligt kvinnan, undvikit ögonkontakt. Genom att behandla alla närvarande lika hade han fått större respekt för sin hållning. Sedan kan man ju förstås fundera över hur mannen skulle fungerat tillsammans med kvinnan som han undvek att hälsa på som chef. Hade han kunnat underordna sig henne på arbetsplatsen? Om detta vet vi ingenting men det är i alla avseenden intressanta frågor.

I Sverige har vi våra djupt rotade traditioner sedvänjor och när de plötsligt krockar med andra kulturers sedvänjor är det nästan undantagslöst vi som anses trångsynta och oförstående. Om man motiverar sina handlingar med sin religiösa tro så förväntas kanske förståelse för handlingarna eftersom vi har en så gammal lag om religionsfrihet. Utan tvivel kommer denna lag att utsättas för rejäla prövningar nu när personer av annan religiös tillhörighet inte längre bara är en liten grupp. De handlingar som i vår tid blir föremål för rättslig prövning med hänvisning till religionsfriheten har sannolikt inte förekommit i vår rättshistoria tidigare. Detta gäller försåss även vår inhemska religion som tillmäts allt större friheter i form av konfessionella friskolor samt uttalanden av Åke Green-karaktär.

Det ska bli mycket intressant att se vilka inskränkningar eller rättigheter i religionsutövandet vi kommer att få se i den närmaste framtiden.

Personligen anser jag att religionsfriheten bör avskaffas, men det kommer jag att gå närmare in på i ett annat inlägg eftersom det kräver en ganska omfattande utvikning.

Vad ger religionsfriheten individen eller kollektivet rätt till? Hur är det med dessa punkter:

• Religiöst motiverad (icke medicinsk) omskärelse och könsstympning (om Gud hade velat att män skulle sakna förhud eller att kvinnor skulle sakna klitoris skulle han väl ha skapat oss så?)
• Kosher- eller annan rituell slakt?
• Rätt att avstå hantering av fläskkött (som ett fall med en muslim som jobbat i kök)?
• Konfessionella friskolor för små barn?
• Att förskolelärare får bära heltäckande burka?
• Rätt att lämna sina åtaganden i arbetslivet för att be på vissa utsatta tider?
• Skriva in spädbarn som medlemmar i religiösa samfund (vilket sker vi ett vanligt svenskt dop!)
• Att muslimsk arvsrätt tillämpas bland muslimer i Sverige?

Listan kan förståss göras mycket längre...

Sedan kan man ju förståss fundera över vad som är religiöst betingade handlingar och vad som är kulturella sedvänjor som skrivits in i de ursprungliga religiösa skrifterna? Jag kan för mitt liv inte begripa varför en Gud skulle ha några synpunkter på hurvuvida det är okej att äta en viss typ av kött eller hur man hälsar på andra människor beroende på vilken kön de tillhör.

Men det kommer jag garanterat återkomma till i ett senare inlägg.

Carola, jordbävningar och tidens slut

Undertecknad läste nyligen i nätupplagan av Aftonbladet att Carola har besökt det jordbävningsdrabbade Haiti. I rasmassorna står hon och betraktar förödelsen. Hennes första tanke är att det som hänt på Haiti finns beskrivet i Bibeln. Efter att ha sagt den del annat om detta tillägger hon att ”Jag vill inte vara någon domedagsprofet på något sätt men det överraskar inte oss troende att det sker katastrofer och krig”.

Nej, Carola! Det överraskar inte oss icke-troende heller. Överraskar det förresten någon överhuvud taget? Krig och naturkatastrofer har funnits under hela mänsklighetens historia (som är betydligt längre än vad Carola tror, men det lämnar jag därhän för idag). Vi icke-troende tillskriver inte heller varken Gud eller Djävulen ansvaret för det som hänt på Haiti, eller någon annanstans heller för den delen. Vi vet att jordbävningar inträffar ibland pga. att spänningar byggs upp av rörelser i jordskorpan eller övre manteln vilket frigör stora mängder energi i form av seismiska vågor genom jorden. Det är dessa vågor som orsakar den skakning som känns vid en jordbävning. Att krig och jordbävningar inträffar ibland var känt redan då Bibeln skrevs om det nu till äventyrs skulle råka vara någon läsare som tror att vi var förskonade från sådant i förbiblisk tid.

De mest jordbävningsdrabbade områdena ligger nära gränserna mellan de kontinentalplattor som bygger upp jordskorpan. Haiti ligger mycket riktigt nära en sådan gräns. Jordbävningar har då och då inträffat så länge det funnits kontinentalplattor och dessvärre får vi räkna med dem även i framtiden.

Jag vet inte vad Carola vill ha sagt då hon efter att ha bevittnat förödelsen på Haiti hänvisar till Bibeln. Vill hon på något sätt hävda att Bibeln har förutsett detta? Det har hänt många gånger efter naturkatastrofer att i synnerhet religiösa personer hänvisat till Bibeln genom att säga att det som hänt finns beskrivet i Bibeln i form av någon förutsägelse.

Varför har då ingen av dessa personer i förväg kunnat varna om de naturkatastrofer som de efteråt hävdat funnits förutspådda i Bibeln? Det hade nämligen varit till stor hjälp för de drabbade människorna om de hade fått veta detta på förhand. Det går ju inte att komma i efterhand och peka på några rader i Bibeln och säga ”Det står i Bibeln!”.

Blir Bibeln mer trovärdig som religiös urkund för att den förutsäger krig och naturkatastrofer? Naturligtvis inte. Det kan nämligen jag också göra med samma precision som Bibeln. Om jag vore lockad av vadslagningar så skulle jag våga sätta en rejäl slant på att vi inom en tioårsperiod kommer att få se minst två stora jordbävningar med hundratusentals offer någonstans på jorden. En inte allt för djärv gissning är att dessa kommer att inträffa i något av de tidigare jordbävningsdrabbade områdena nära de gränser där kontinentalplattorna möts: Teheran, New Delhi, Lahore, Mexico City, Jakarta, Bombay, Manila och Lima, bara för att nämna de största städerna. Nära tre miljarder människor bor idag i högriskområden för jordbävningar. Denna förutsägelse kan jag göra utan att göra anspråk på att jag står i någon slags kontakt med högre makter. Snarare baserar jag det på ett stort statistiskt underlag eftersom jordbävningar inträffat i dessa områden under hela mänsklighetens historia och kommer att så göra även framledes. Givetvis hade Bibelns författare även ett visst statistiskt underlag för jordbävningar och naturkatastrofer. Skillnaden mellan min och Bibelns förutsägelse är att det i Bibeln hävdas att naturkatastrofer är början på ”Tidens slut”, dvs. undergången.

Men naturkatastrofer har inträffat sedan tidernas begynnelse (egentligen är det väl bara en katastrof i strikt mening om det funnits några som drabbats!?). Var det redan i tidernas begynnelse en början på ”tidens slut”? Hmm…

Blir religionskritik automatiskt aggressiv?

Religionskritiker i media beskrivs nästan utan undantag (hjälp mig hitta något!) som aggressiva eller till och med militanta. Varför förekommer dessa attribut och epitet så ofta när det gäller religionskritiker men inte de som kritiserar andra ideologier? Vem har någonsin beskrivit socialdemokratiska politiker som aggressiva och militanta då de gått hårt åt mot moderaternas skattepolitik? Jag gör nämligen ingen skillnad på religioner och politiska ideologier och varken den ena eller andra bör av någon anledning behandlas med silkesvantar.


Om det finns människor som tycker att något behöver kritiseras så ska de naturligtvis få göra det. Det har de rätt att göra med stöd av yttrandefriheten. Tyvärr (?) innebär inte religionsfriheten att religionerna åtnjuter något särskilt skydd mot kritik. Religionsfriheten innebär ju också frihet från religion för den som så önskar. Just detta kommer jag antagligen att återkomma till flera gånger i denna blogg, liksom många andra bloggare i humanismens anda.

Blir kritik mot religion automatiskt aggressiv? Går det inte att kritisera religion på ett sätt som inte väcker anstöt hos de troende? Nej, antagligen inte. Om något i religionens grundvalar kritiseras (som frågan om Guds existens) så tar de troende av någon anledning oerhört illa upp. Om deras övertygelse om motsatsen är så stark så borde det väl lämna dem oberörda?

Men icke! När religionskritiker låter sig höras i offentligheten och deras meningsmotståndare (oftast religiösa) ska bemöta dem så handlar det oftast om ”deras aggressiva ton” och deras ”intollerans” istället för de sakfrågor religionskritikerna tagit upp. Detta är ju en alldeles utmärkt strategi för att slippa svara på frågorna. Dessa är nämligen ofta väldigt tydligt formulerade och borde mycket riktigt vara besvärande för de religiösa. Just därför är det ju väldigt fiffigt att flytta fokus från själva sakfrågan mot frågeställarens ”aggressiva ton”. Jag har aldrig, eller mycket sällan, läst religiösa svar som givit rediga svar på de frågor som ställts.